Som rubriken lyder...det är inte så lätt. Kanske det värsta balanserandet är över. 2015 var året då jag lämnade min lilla stora på dagis och själv fortsatte doktorera. Låter kanske som om jag är otroligt karriärsinriktad för någon, men våran situation gjorde att det blev valet vi till sist förr för. Hon var så liten, extra liten när man i efterhand kollar på bilder från våren 2015. Jag själv slet så ofta med tanken om jag tog rätt beslut.

...med facit i hand så har allting gått över förväntan...

En av oss har lagt all koncentration på att "finnas till" på eftermiddagarna, för behovet av uppmärksamhet och en famn att krypa in i har varit stort. Så länge vi kunant ge det har det i stort varit lugnt och harmoniskt. Jag har under snart ett års tid aldrig lämnat en gråtande flicka i en grupp av dagisbarn. Tvärtom har hon ofta liksom dansat in där på morgnarna och sett ut att trivas så otroligt bra.

Nu när vi påbörjar 2016 så kommer absolut största tacksamhetsämnet under 2015 vara just det. En liten, så oändligt älskad flicka som dansar in på dagis med sin lilla tofs mitt på huvudet och vinkar med sin lilla hand till mamma. Hon som vänt upp och ner på livet och som får oss att skratta varje dag. Hon som får oss att börja dagen med ett leende när hon slår upp sina ögon och försiktigt viskar "mamma"..."iskä"...

 

Du. Är. Mer. Än. Vi. Någonsin. Kunnat. Drömma. Om.