Jag är splittrad. Andas lite snabbare än vad som är normalt. Tuuuuusen grejer som ska hinnas med på kort tid. Snart jul. Snart är alla kuser avklarade i doktorandprogrammet. Jag klarade i i princip två artiklar och 40 poäng på 1,5 år. Varför? Varför tror jag att jag inte presterar tillräckligt? Ens när jag har siffrorna svart på vitt. Knepigt med alla tankar. 

 

Stress är nog en del av mångas vardag. Jag är ingenting unikt. Men så här står det iallafall till här idag. Ännu en gång. Kanske är tentaångesten över sen. Kanske det här blir min sista tenta...för alltid? Sorgligt. Att jag inte kunde lära mig. Att jag gör mitt bästa med de resurser jag har i varje stund. Och det räcker. Utan att behöva känna pressen stiga inombords. 

 

Det här kommer jag nog skriva mer om framöver. För känslor och tankar kring prestationsångest finns lagrat. Ibland kommer det fram. Oftast ligger det och vilar någonstans. Färdigt att dyka upp när som helst. Knepigt...knepigt!